Som många vet så lider jag av OCD (i mitt fall är det mer en fobi) i fredags så fick jag min första hemuppgift av min terapeut. Jag tvättar all min tvätt 2 gånger om jag anser att den är smittad eller inte, är den smittade så lägger jag undan dom kläderna ett tag. Nu har jag fått i uppgift att tvätta min "vanliga" icke smittade tvätt 1 gång och detta har gått överförväntan faktiskt. Nu är det ju förvisso så att jag kunnat hantera den tvätten men av någon anledning har min hjärna bestämt att den ska tvättas 2 gånger helt enkelt. Men nu har JAG bestämt att den ska bara tvättas 1 gång. Visst det är utmaning, men inte mer än att jag klarar av den då utan att känna hur ångesten och oron äter upp mig, så nu kör vi på detta. Jag vet ju att oron och ångesten lägger sig men det är ju det att stå ut med den jävla känslan. Just nu tycker jag att det börjar bli riktigt jobbigt och jag längtar efter senvåren och sommaren så jag kan få må lite bättre. Sommaren är min bästa tid på året med min sjukdom och jag kan slappna av lite.
Men jag hoppas att jag mår bättre nästa vinter så jag inte behöver känna mig så fruktansvärt isolerad. Jag vill kunna gå ut, umgås med andra som dom flesta vanliga människor kan. Det är ju faktiskt så att jag egentligen är en väldigt social människa som älskar att träffa ny människor och överhuvudtaget umgås med andra.
Det är hemskt när man tänker efter att man kan få så konstiga och knepiga tankar som jag fått, att man kan inbilla sig saker som egentligen är så ologiska som dom kan bli. Bara tanken att jag kan bli smittad av en person som går 5 meter ifrån mig är ju egentligen löjligt, men för min hjärna är det fullt möjligt.
Mina förra terapeut Tina lärde mig snabbt att jag måste lära mig se skillnad på den sjuka Caroline och den friska Caroline, dom orden har hjälpt mig oerhört mycket, för det ju sant det är 2 helt olika personer.
Dom som känt mig sen jag var yngre vet ju att det här är ju inte den "riktiga" Caroline, utan den riktiga Caroline älskar gå i affärer och kolla kläder, umgås och hitta på en massa annat kul. Nu är jag ju mest isolerad, undviker gå i affärer, åka buss mm. Det som gör att jag inte isolerat mig helt är att jag tvingar mig att göra saker ibland, fast det ju inte så ofta utan mer när det verkligen behövs, för behövs det så gör jag det.
Det är nog väldigt svårt för andra att förstå hur jobbigt det är att bara gå ut och gå, jag önskar inget detta livet ja lever just nu.
Även om jag försöker berätta om hur jag känner det så finns det saker som jag inte talar om för andra, för vissa saker går bara inte att tala om för andra, om man inte själv varit i situationen.
Tyvärr får min underbara sambo dra ett otroligt tungt lass och jag vet att han har det riktigt, riktigt jobbigt ibland. Tyvärr är det så att jag blir väldigt egoistisk, men det är för att göra vardagen så dräglig som möjligt och absolut inte för att vara elak. Många gånger mår jag lika dåligt över att andra får offra så mycket pga mig och det är faktiskt en väldigt jobbig känsla.
Han ser till så att barnen ändå får leva så normalt det går med en sjuk mamma och det betyder allt för mig, för barnen är det viktigaste jag har.
Så Petri tack för att du finns där och drar ett tungt lass med barn och allt annat, det betyder mer än du anar.
Men jag har bestämt mig att jag ska klara det, jag ska bli så frisk som det bara går att bli, jag ska kämpa,kämpa och återigen kämpa, för jag vill bli den "normala" Caroline igen. Och när jag nått dit, då ska jag göra så mycket kul med mina underbara barn (och Petri) att dom tröttnar på sin "tokiga" mamma. Jag älskar er Sebastian, Cajsa, Elias och såklart Petri, tack för att ni finns och står ut med mig.
Avslutar med att tacka alla vänner, ni vet vilka ni är, som stöttar, lyssna, förstår, respekterar min sjukdom och framför allt finns där för mig och inte dömer mig pga av sjukdomen.
