Måndag!

Idag har jag inte gjort så mycket.
Sebastian är på dagläger denna veckan också mellan 8.30-16.00 så han går hem ifrån ett par minuter i 8, han åker med en klasskompis som också går där så hans mamma hämtar och lämnar.
Cajsa har suttit en del vid datorn idag, men det gjorde inget för det är inte oftwa hon sitter där,
Elias har varit på bus humör idag och hittat på en massa bus, bla vält ut en sköljmedelsflaska i tvättstugan.
I eftermiddags plockade jag undan lite och damsög, det ska ju göras det med.
Nu ska jag kolla lite tv med Petri.

Midsommar!

I helgen var det midsommar fast vi gjorde inget speciellt, vi åt gott tog det lugnt och bara njöt. Vi funderande ett tag på om vi skulle cykla till Jonsered och kolla in majstången och festen där men beslöt att stanna hemma.

I förra veckan så var jag och träffade min advokat angående ansökan om ensam vårdnad, eftersom dom två stora barnens pappa inte träffat eller pratat med dom på 3½ år. Dessutom så blev vi beviljat kontaktfamilj för Sebastian och Cajsa men detta motsatte han sig, varför förstår jag inte men men han är som han är.
Dessutom hade han pratat med vår social sekreterare och då hade han gjort klart för henne att han absolut inte trodde på Sebastians ADHD diagnos, utan det var något som jag hade hittat på för att få bidrag. Bara det visar hur korkat han tänker precis som om jag kan påverka BUPs utredning hur löjligt som helst. Dessutom har han själv suttit med hos en barnpsykolog när han var 1½ pga han aktivitetsnivå men men åter igen.
Men vi får se vad som händer Cajsa vill inte ens träffa honom för hon anser att Petri är hennes pappa men det är ju inte konstigt han har inte haft henne sen vi bodde ihop, hon minns inte ens honom. Sebastian är l
kluven han minns sin pappa men är väldigt besviken på honom han har tom frågat Petri om han vill vara hans riktiga pappa.
Det är inte lätt när man hamnar i sådana här situationer men nu har jag i allafall bestämt mig för att ansöka om ensam vårdnad så slipper vi oroa oss att han ska komma och lägga sig i efter så lång tid.
Nu ska jag kolla lite tv.

Romelanda!

Idag har jag och barnen varit hos Cilla, barnen har badat och lekt ute i deras trädgård. Petri kom dit ut när han slutat, och då grillade vi fläskfile och korv.
Efter det kom Cillas föräldrar också dit, så då drack vi kaffe och åt jordgubbar.
Elias fick en stor tramp traktor med släp så han är överlycklig, han når inte ner till tramporna än men det kommer.
Så nu har jag kollat datorn lite, och nu är det dags för barnen att sova!

Som sagt blogga är inte min starka sida men men så är det bara.
Har inte direkt skrivit om min sjukdom då jag varit lite rädd för att en del personer kan använda det till sin egen fördel, något som jag börjar insett dom faktiskt inte kan.
Jag lider som sagt av ocd (tvångstankar). Fast detta är inte det största delen utan det är att jag har kräkfobi. Detta gör att jag lever väldigt isolerat i perioder. Jag umgås bara med människor som jag kan lita på, och som förstår eller i alla fall försöker förstå min sjukdom och dessutom respekterar mig och sjukdomen. Man tycker att det vore en självklarhet att andra ska göra det fast så är det tyvärr inte alltid.
Det tog mig många år att acceptera min sjukdom och inse att det faktiskt är en sjukdom lika mycket som diabetes tex. Under många år har jag dolt min sjukdom för andra eftersom jag skämdes och kände mig knäpp. Men idag talar jag öppet om den, för jag har lika mycket rätt att bli respekterad som en person med diabetes. Jag har lärt mig att jag faktiskt inte kan hjälpa det och att det är mycket vanligare än man tror. Jag gick behandling under 2 år hos en underbar psykolog som studerade vidare inom just ocd och behandling av det. Hon sa till mig att jag måste skilja på den friska Caroline och den sjuka Caroline för detta tänkandet är inte den friska Caroline. Dom orden har gjort att jag faktiskt lärt mig att just se de skillnaden, men det tog tid.
Sjukdomen påverkar bara inte mig utan den påverkar naturligtvis min familj mycket också. Min sambo får dra ett tungt lass många gånger, och barnen får stå över en del saker som kanske många andra får göra tex så tycker jag inte om stora lekhus typ bushuset och sådant. Men i gengäld är vi ute i skog och natur mycket.
Min sambo är ett otroligt stort stöd för mig han klagar nästan aldrig på min ritualer eller gnäller om det går mycket tvål. För det går en hel massa sådant eftersom jag tvättar mina händer mycket "står 15 min åt gången" ibland flera gånger om dagen. Detta har gjort att vår ekonomi är som den är. Barnen förstår att mamma är sjuk för vi har förklarat så gott det går och undrar dom något så frågar dom, vi svarar alltid ärlig och döljer inte problemet för dom.
Oftast så accepterar dom situationen och säger bara att nu har mamma noja igen.
Men nu är det så att jag varit i kontakt med en handledare på psykologiska institutionen i göteborg så dom ska behandla mig till hösten. Det kommer bli tufft men jag vill så gärna bli frisk, framför allt för min underbara barns skull.
Jag svara gärna på frågor!