Som sagt blogga är inte min starka sida men men så är det bara.
Har inte direkt skrivit om min sjukdom då jag varit lite rädd för att en del personer kan använda det till sin egen fördel, något som jag börjar insett dom faktiskt inte kan.
Jag lider som sagt av ocd (tvångstankar). Fast detta är inte det största delen utan det är att jag har kräkfobi. Detta gör att jag lever väldigt isolerat i perioder. Jag umgås bara med människor som jag kan lita på, och som förstår eller i alla fall försöker förstå min sjukdom och dessutom respekterar mig och sjukdomen. Man tycker att det vore en självklarhet att andra ska göra det fast så är det tyvärr inte alltid.
Det tog mig många år att acceptera min sjukdom och inse att det faktiskt är en sjukdom lika mycket som diabetes tex. Under många år har jag dolt min sjukdom för andra eftersom jag skämdes och kände mig knäpp. Men idag talar jag öppet om den, för jag har lika mycket rätt att bli respekterad som en person med diabetes. Jag har lärt mig att jag faktiskt inte kan hjälpa det och att det är mycket vanligare än man tror. Jag gick behandling under 2 år hos en underbar psykolog som studerade vidare inom just ocd och behandling av det. Hon sa till mig att jag måste skilja på den friska Caroline och den sjuka Caroline för detta tänkandet är inte den friska Caroline. Dom orden har gjort att jag faktiskt lärt mig att just se de skillnaden, men det tog tid.
Sjukdomen påverkar bara inte mig utan den påverkar naturligtvis min familj mycket också. Min sambo får dra ett tungt lass många gånger, och barnen får stå över en del saker som kanske många andra får göra tex så tycker jag inte om stora lekhus typ bushuset och sådant. Men i gengäld är vi ute i skog och natur mycket.
Min sambo är ett otroligt stort stöd för mig han klagar nästan aldrig på min ritualer eller gnäller om det går mycket tvål. För det går en hel massa sådant eftersom jag tvättar mina händer mycket "står 15 min åt gången" ibland flera gånger om dagen. Detta har gjort att vår ekonomi är som den är. Barnen förstår att mamma är sjuk för vi har förklarat så gott det går och undrar dom något så frågar dom, vi svarar alltid ärlig och döljer inte problemet för dom.
Oftast så accepterar dom situationen och säger bara att nu har mamma noja igen.
Men nu är det så att jag varit i kontakt med en handledare på psykologiska institutionen i göteborg så dom ska behandla mig till hösten. Det kommer bli tufft men jag vill så gärna bli frisk, framför allt för min underbara barns skull.
Jag svara gärna på frågor!