Lite av varje

Det var ett tag sen jag skrev, men det bara blir så.
Sen sist har vi varit 6 dagar nere på Ringsjöstrands camping i Hörby, Petri jobbade nämligen i Malmö den veckan så vi följde med. Passade på att träffa min väninna Malou och hennes 3 underbara barn en del, vi hade det jättekul det var så otroligt längesen vi träffades och bara umgicks. Jag är dessutom gudmor till hennes äldste son "stolt" så det var lite speciellt och lära känna honom lite mer denna gången nu vet man liksom lite mer om honom vad han gillar och så. Så tack Malou för dom underbara dagarna.
Barnen samlade insekter, fiskade och en massa annat, dom var ute hela dagarna och hade så kul. På torsdagen pillade Elias in en sten i näsan den busen men vi lyckades få ut den med en pincett som tur var.
På fredagen när vi åkte hem följde minn bror och mina 2 systerdöttrar med hem, s på lördagen var vi på Liseberg hela dagen, det var jättetrevligt fast jag blev trött framemot eftermiddagen.
Sen har vi bara varit hemma och tagit det lugnt.
Jag var förvisso hos läkaren i onsdags så nu är jag sjukskriven året ut, men jag ska ju börja min behandling nu i höst, jag hoppas innerligt att den hjälper.
Just nu ligger jag dessutom i vårdnadstvist med dom stora barnens pappa får väl se hur det går. Men nu efter 3½ år så ska han börja låtsas bry sig och verka så jävla duktig,och som jag visst bara skylla ifrån sig och lägga all skuld på mig. Så jävla patetiskt det är inte jag som lovat och svikit framför allt Sebastian ett antal gånger. Dessutom så säger ha att jag inte klarar av mitt föräldraskap eftersom vi ansökt om kontaktfamilj, sen att jag uppfostrat våra barn till dom fina ungarna dom är idag räknas, inte han tycker väl att det är hans förtjänst fast han inte haft Sebastian sen han var drygt 4 år och Cajsa sen hon var drygt 10 månader.
Dessutom hade han sagt till soc att han inte trodde på Sebastians ADHD diagnos utan att det var något jag hittat på för att få bidrag men visst låt han leva i sin fantasi värld.
Cajsa minns inte honom så hon funderar inte lika mycket som Sebastian för henne är han en vilt främmande människa. Det är värre för Sebastian han har blivit svårhanterlig, arg och även våldsam här hemma. Han skriker hotar och slår oss och sina syskon. Men det är jobbigt för honom helt plötsligt så får han reda på att hans pappa bor i kungälv men ändå valt att inte höra av sig. Man kan ju bara gissa sig till hur mycket han funderar och hur han känner sig.
Det är tur dom har Petri som behandlar dom sina egna barn han gör ingen skillnad på dom eller Elias. Barnen är trygg med honom och om någon frågar om det är deras pappa svarar dom ja direkt, dom kallar honom dessutom pappa emellanåt speciellt Cajsa.
Jag är otroligt glad och tacksam att Petri tagit till sig dom som sina egna. En mer hängiven pappa kan dom inte få, han ä med på alla möte, läkarbesök och alla skolevenemang det är en pappa det. Om det är någon som förtjänar sig att kalla sig pappa så är det Petri för det är hans som finns här för dom. Det ärr villkorlig kälek det och den är besvarad från barnen.
Som vi säger till barnen han är inte er riktiga "biologiska" pappa men han kan vara er pappa i hjärtat det räknas det med. Det är ju trots honom dom ser och som sin pappa.
Nä nu får jag fortsätta röja här hemma.

Ondsdag!

I helgen hyrde vi bil så vi skulle komma iväg lite.
I fredags körde vi bara en liten runda för skojs skull.
I lördags körde vi ner till Röstånga (i skåne) där möte vi upp Malou och hennes familj för att gå på Röstånga marknad tillsammans. Vi gick där ett par timma men vi såg inte allt för det var så rörigt och oplanerat uppbyggt.
Efter det körde vi med Malou och dom hem och grillade.
Barnen lekte och hade jättekul dom kom väldigt bra överens. Deras barn är 6, 4½ och 7 veckor gamla. Så gissa om jag gosat bebis. Dessutom är jag gudmor till hennes äldsta "man är ju stolt över det vet ni"
Efter en underbar dag och kväll körde vi hem igen.
På söndagen körde vi en tur och var bla och handlade.

Idag har soc och familjerätten varit här angående vårdnadstvisten, det gick bra.
Nu väntar jag på att Petri ska komma hem sen är det dags att laga mat.

Vänner?

Har funderat det här med vänner!
Den sista tiden så har personer i min närhet som jag känner det, tagit avstånd till mig, varför vet jag inte. Nu tänker många är det jag, men jag tror nog han/hon/dom känner sig träffade, jag tänker inte namnge någon för det är bara väldigt elakt. Det är inte det att man måste prata jämt eller så men när det känns som om folk undviker en, då blir man ledsen. När man pratat ofta innan, och nu pratar mer sällan känns det faktiskt inte så kul.
Jag har inte många riktigt nära vänner därför uppskattar jag dom väldigt mycket, därför gör det extra ont nu. Om det nu är något problem varför kan man inte tala om det då istället för att bara undvika. Om det är något som hänt eller man mår dåligt då är det bättre man talar om det s det inte blir missförstånd.
Men men jag kan inte göra mer jag vill inte tränga mig på om folk inte vill.
Till något helt annat förra veckan var vi i trelleborg det var kul och träffa dom jag hann träffa. Cajsa lekte med en kompis där nere och hon tyckte det var så roligt. Sebastian sov över hos morbror Thomas en natt. Elias brände bägge händerna så han hade jätte ont. Vi va och badade med min syster och hennes två döttrar och det var jätteroligt fast naturligtvis så brände jag mig.
Igår var jag,Sebastian och Cajsa på Liseberg medan Petri och Elias var och badade. Vi hade jättemysigt.
Nä nu ska jag gå ut och baka scones.

Måndag!

Idag har jag inte gjort så mycket.
Sebastian är på dagläger denna veckan också mellan 8.30-16.00 så han går hem ifrån ett par minuter i 8, han åker med en klasskompis som också går där så hans mamma hämtar och lämnar.
Cajsa har suttit en del vid datorn idag, men det gjorde inget för det är inte oftwa hon sitter där,
Elias har varit på bus humör idag och hittat på en massa bus, bla vält ut en sköljmedelsflaska i tvättstugan.
I eftermiddags plockade jag undan lite och damsög, det ska ju göras det med.
Nu ska jag kolla lite tv med Petri.

Midsommar!

I helgen var det midsommar fast vi gjorde inget speciellt, vi åt gott tog det lugnt och bara njöt. Vi funderande ett tag på om vi skulle cykla till Jonsered och kolla in majstången och festen där men beslöt att stanna hemma.

I förra veckan så var jag och träffade min advokat angående ansökan om ensam vårdnad, eftersom dom två stora barnens pappa inte träffat eller pratat med dom på 3½ år. Dessutom så blev vi beviljat kontaktfamilj för Sebastian och Cajsa men detta motsatte han sig, varför förstår jag inte men men han är som han är.
Dessutom hade han pratat med vår social sekreterare och då hade han gjort klart för henne att han absolut inte trodde på Sebastians ADHD diagnos, utan det var något som jag hade hittat på för att få bidrag. Bara det visar hur korkat han tänker precis som om jag kan påverka BUPs utredning hur löjligt som helst. Dessutom har han själv suttit med hos en barnpsykolog när han var 1½ pga han aktivitetsnivå men men åter igen.
Men vi får se vad som händer Cajsa vill inte ens träffa honom för hon anser att Petri är hennes pappa men det är ju inte konstigt han har inte haft henne sen vi bodde ihop, hon minns inte ens honom. Sebastian är l
kluven han minns sin pappa men är väldigt besviken på honom han har tom frågat Petri om han vill vara hans riktiga pappa.
Det är inte lätt när man hamnar i sådana här situationer men nu har jag i allafall bestämt mig för att ansöka om ensam vårdnad så slipper vi oroa oss att han ska komma och lägga sig i efter så lång tid.
Nu ska jag kolla lite tv.

Romelanda!

Idag har jag och barnen varit hos Cilla, barnen har badat och lekt ute i deras trädgård. Petri kom dit ut när han slutat, och då grillade vi fläskfile och korv.
Efter det kom Cillas föräldrar också dit, så då drack vi kaffe och åt jordgubbar.
Elias fick en stor tramp traktor med släp så han är överlycklig, han når inte ner till tramporna än men det kommer.
Så nu har jag kollat datorn lite, och nu är det dags för barnen att sova!

Som sagt blogga är inte min starka sida men men så är det bara.
Har inte direkt skrivit om min sjukdom då jag varit lite rädd för att en del personer kan använda det till sin egen fördel, något som jag börjar insett dom faktiskt inte kan.
Jag lider som sagt av ocd (tvångstankar). Fast detta är inte det största delen utan det är att jag har kräkfobi. Detta gör att jag lever väldigt isolerat i perioder. Jag umgås bara med människor som jag kan lita på, och som förstår eller i alla fall försöker förstå min sjukdom och dessutom respekterar mig och sjukdomen. Man tycker att det vore en självklarhet att andra ska göra det fast så är det tyvärr inte alltid.
Det tog mig många år att acceptera min sjukdom och inse att det faktiskt är en sjukdom lika mycket som diabetes tex. Under många år har jag dolt min sjukdom för andra eftersom jag skämdes och kände mig knäpp. Men idag talar jag öppet om den, för jag har lika mycket rätt att bli respekterad som en person med diabetes. Jag har lärt mig att jag faktiskt inte kan hjälpa det och att det är mycket vanligare än man tror. Jag gick behandling under 2 år hos en underbar psykolog som studerade vidare inom just ocd och behandling av det. Hon sa till mig att jag måste skilja på den friska Caroline och den sjuka Caroline för detta tänkandet är inte den friska Caroline. Dom orden har gjort att jag faktiskt lärt mig att just se de skillnaden, men det tog tid.
Sjukdomen påverkar bara inte mig utan den påverkar naturligtvis min familj mycket också. Min sambo får dra ett tungt lass många gånger, och barnen får stå över en del saker som kanske många andra får göra tex så tycker jag inte om stora lekhus typ bushuset och sådant. Men i gengäld är vi ute i skog och natur mycket.
Min sambo är ett otroligt stort stöd för mig han klagar nästan aldrig på min ritualer eller gnäller om det går mycket tvål. För det går en hel massa sådant eftersom jag tvättar mina händer mycket "står 15 min åt gången" ibland flera gånger om dagen. Detta har gjort att vår ekonomi är som den är. Barnen förstår att mamma är sjuk för vi har förklarat så gott det går och undrar dom något så frågar dom, vi svarar alltid ärlig och döljer inte problemet för dom.
Oftast så accepterar dom situationen och säger bara att nu har mamma noja igen.
Men nu är det så att jag varit i kontakt med en handledare på psykologiska institutionen i göteborg så dom ska behandla mig till hösten. Det kommer bli tufft men jag vill så gärna bli frisk, framför allt för min underbara barns skull.
Jag svara gärna på frågor!