Då testar vi igen!

Det här med blogga är jag tydligen inte riktigt min grej men vi testar igen.

Vad har hänt sen sist? Får försöka rada upp det som jag kommer ihåg helt enkelt.

Petri har gått ner 30 kg och har blivit mycket gladare och piggare. Så snart är han riktigt smal och smärt, tvärtemot mig som tydligen får hans kilo istället, ja för snål är han inte han delar gärna med sig av dom han gör sig av med. Han trivs mycket bra på sitt jobb som numera heter Agis. Men det är kanske inte så konstigt med ett härligt gäng med små tokiga karlar som rumsterar om i en verkstad, varvat med en massa arbeten ute på diverse platser. Han stor trivs och det unnar jag honom verkligen sen att deras skämt är typiskt manliga där det får man helt enkelt stå ut med. Ja Petri jag älskar dig fast det ibland är (D)Agis nivå på skämten när du kommer hem.Ha ha där fick jag till det.

Sebastian har en jobbig period nu med mycket som händer runt om nu. Han har börjat träffa sin riktiga pappa och detta har tyvärr visat sig i utåt agerande humör med mycket ilska och hårda ord. Detta har här även blivit ett problem i skolan eftersom han blivit aggressiv mot klasskompisarna också. Tack och lov så har han underbara pedagoger i skolan. Dom har stor förståelse för att det är jobbigt för honom. Sen är det ju så också att ADHD spelar sin roll, eftersom han är svårt att koncentrera sig och har svårt att sätta ord på sina känslor. Men jag märker att hela denna processen med pappa är riktigt jobbig för honom, det går alldeles för fort, han hinner inte med att reda ut sina känslor och då blir det kaos för honom. Jag har försökt att påtala detta men ingen på familjerätten lyssnar på det. Ibland förstår jag mig inte på dom om för just nu ser dom inte till barnens bästa men men jag har tydligen ingen talan. Hoppas bara att det lugnar sig för hans skull. Han har dessutom hunnit fylla 10 år.

Cajsa har fyllt 7 år. Hon har äntligen börjat trivas i skolan och har nu så smått börjat lära sig läsa, detta tycker hon är jättekul. Hon har också "börjat" träffa sin pappa mot sin vilja. Hon anser att Petri är hennes pappa och hon protestera och menar att hon inte känner Peter, hon har redan en pappa och behöver inte fler. Hon pratar i telefon med honom och jag försöker uppmuntra henne att träffa honom men hon vill inte. Detta ställer till det en del då jag anser att jag inte kan tvinga henne för hon är jätte osäker och orolig över detta. Men jag måste hela tiden försöka. Så jag säger bara att detta med pappa har rört till det till det och ingen av barnen mår bra av det, men men han har ju rätt att träffa dom sen att det inte är på barnens villkor tycker jag är hemskt.

Elias är nu närmare 3 än 2½ år och har blivit en riktig lite busig pratglad kille med mycket energi. Han har börjat på dagis och tycker det är så skoj. Han pratar om sina barn på dagis och allt han gör där. Det är så roligt att lyssna på honom för man märker att han verkligen gillar att gå dit.Han klättrar precis som förr på allting och älskar att busa med pappa.

Jag har börjat min behandlingen och har fortfarande lika bestämd inställning att jag ska bli "frisk" blir bara mer och mer trött på den för varje dag som går. Jag vet att det kommer bli tufft, jobbigt och väldigt kämpigt men jag måste fokusera mig på att jag gör det för mig, barnens och Petri skull och hålla kvar tanken på hur skönt det ska bli och kunna göra det som jag inte kan idag.

En annan otroligt tråkig sak som hänt är att min älskade pappa drabbats av cancer som spritt sig i hela skelettet och han ligger nu inför det oundvikliga. Igår var vi nere och träffade honom för förmodligen sista gången i livet. Det gjorde så fruktansvärt ont i mig att se honom plågas så svårt. Han vill inte lida mer säger han och det har jag full förståelse för. Jag fick i alla fall sitta hos honom en stund och prata med honom. Han är så smal att jag kände hela ryggraden när jag strök honom över ryggen. Barnen gav honom en kram innan han fick en lugnande spruta så han fick sova en stund. Att gå därifrån var nog det jobbigaste jag gjort än så länge vad jag vet. Det gjorde så fruktansvärt ont i hjärtat, ja i hela kroppen.
Jag beundrar min mamma som orkar vara så stark och ta hand om honom, det kräver en hel del. Hon gör ett otroligt jobb och det ska hon ha en stor eloge' för.

Oj det blev ett långt inlägg, men nu måste jag krypa ner i sängen och försöka sova.